Leva eller överleva

with Inga kommentarer

”Jo men vi tänkte som att vi som stänger tidigare imorgon och gör Toulpa, bli du me´?”

Jag lät frågan hänga en sekund i luften innan jag faktiskt kunde lita på vad jag hörde. Vilken fråga, ett av de mest eftersökta åken i Sverige och jag har inte ens hunnit packa upp väskan när frågan kommer. Det är strålande solsken och ligger någon decimeter vitt fantastiskt puder på backen. Termometern visar minus 11 grader och det har varit ett stabilt väder, med ett ganska kompakt baslager under snön. Det är verkligen helt perfekta förhållanden och när jag turar upp i personalbacken på eftermiddagen så går jag och fnissar för mig själv. Det känns som att hjärtat gör små volter när jag slår stavarna i snön och pudret skickas upp i luften. En bit upp hudar jag av och tittar utåt mot Ladjuvaggi och ögonen tåras. Det känns som att jag ska dö av ett enda perfekt ögonblick och när skidorna flyter genom snön känns det gudomligt. Långa och korta svängar känns fint, fastän jag är en väldigt ovan offpiståkare och de små vinddrivorna som skidorna inte totalt forcerar bjuder på mindre luftfärder. Jag skrattar hela vägen ner och skriker spontant ikapp med livet, men åket tar slut lite för fort. Som alltid.Toulpa

På vägen mot Toulpa känner jag i hur dålig form jag är och vid firningen ner i startrännan trycker jag i mig en chokladbit samtidigt som jag fipplar på mig selen och får fast skidorna på ryggsäcken. Firningen är enkel, Matti firar först och gräver av en liten ledge i den branta rännan. Vi firar ca 25m ner och när jag kommer ner drar Matti iväg och lämnar ledgen till mig. Jag får ordning på utrustningen Rännaoch tittar ner för den branta rännan. Herrejösses vad brant, brantare än jag någonsin åkt offpist förut. Och nu även första gången jag står med bergsvägg på ena sidan och stenskravel på andra sidan om mig med skidor på fötterna. Där jag står är rännan 8-10 m bred och jag bestämmer mig för att hasa de första 3 metrarna så att jag kan ta ut en längre högersväng som första säng. Adrenalinet strömmar till och jag lugnar mig genom att kontrollera andningen. Vill jag verkligen det här? Första gången jag åker ränna, första gången så brant och egentligen ett parti som egentligen ligger lite över min nivå. Shit ja! Verkligen. Jag är taggad, peppad och laddad, jag har det här! Korridorhas ner till min breakpoint och sen låter jag skidorna skära mig in bakom klippkanten där rännan breddar sig lite och nu är det försent att ändra sig. Jag vänder ner skidorna i den första svängen och tycker att det känns konstigt och ostabilt. Det kan vara att det är så brant att jag omedvetet lutar mig för mycket bak, så i nästa sväng attackerar jag branten. Jag tror att jag viktar dalskidan för snabbt, innan pudret ger bäring och jag tippar över, jag rullar ner två varv Grytanoch det sträcker till i vaden, Det känns som att det blir bättre om jag åker på det och jag försöker åka direkt. Skidorna fladdrar och jag faller igen, och igen. I skålen, som inte är så brant trillar jag igen, innan jag inser att jag har pjäxorna i gåläge. Irriterad och arg på mig själv åtgärdar jag problemet och kroppen pulserar av adrenalin. Jag fortsätter åka, men det känns fortfarande ostabilt och jag lyckas falla igen. Jag har inte ont, men det är märklig ostabilt, foten drar lixom inåt.

Nere vid samlingsplatsen frågar Matti om det gick bra. Vad svarar man? Ja såklart, sträckte vaden lite bara, men det ska nog gå bra. I den andra rännan börjar det kännas mer i vaden och jag sätter mig ner ett par gånger, väl ute fungerar det att svänga, men det börjar göra ont i vaden och jag skriker till ett par gånger. Adrenalinet har släppt, men det svåraste är förbi och det är inte långt tillbaka till stationen så vi hinner tillbaka till lunchen. Allt som allt så var det en fantastiskt dålig start på min praktik, min vad är obrukbar i flera dagar och det tar två veckor innan jag kan göra vänstersvängar igen. Hade jag fått chansen att åka det igen så hade jag absolut gjort det. Ingen tvekan. Livet är till för att levas, ingen överlever det, men man överlever mer än man tror.

/Peter

Sista

 

Share on FacebookShare on Google+Share on TumblrTweet about this on TwitterShare on LinkedInPin on Pinterest